Tyvärr..
Jo man måste nog säga tyvärr för det var inte ett lyckat köp.. alls! Vi köpte oss detta stora fina (dyra) hus i ett område där vi absolut trodde att vi ville bo. Alltid.
Men husköpet blev lite av ett aniklimax efter att vi letat i flera år. Kanske var vi desperata..
Huspriserna nådde nya toppnoteringar gång på gång.. då slog vi till. Bra där! Duktiga idioter.
Om vi åtminstone skippat det där vuxna och "trygga" tänkandet och bundit hälften av lånen skulle vi däremot gjort ett bra köp då riksbanken dumpade räntorna och vi hade då betalat ca 4 papp mindre varje månad för samma boende.. . men men, är man idiot så är man.
Elton var bäbis å Dante en dagisplutt. Vi fick inte till det med rumsfördelningen.. massa rum fanns ju i huset men uppdelat på våningarna så vi inte kunde få sovrum intill varann som vi då ville.
Händiga släktingar och duktiga föstå-sig-påare-kompisar kom och ryckte och drog i ledningar och trappräcken och förkunnade att ojoj, här hade vi tagit på oss rejält med jobb.
Tomas blev blek om nosen. Han tänkte att hans jobb var ju kock liksom..
Efter en dryg månad pajade värmepannan (som faktiskt inte var vansinnig gammal och kunde förväntas funka nåt tiotal år till) Oj, där rök precis hela vår buffert..
Första vintern stretade vi på och intalade oss att det nog var knapert med det ekonomiska för att jag var mammaledig.
Så blev det vattenskada i övre badrummet.. great! Trolla fram sisådär 100 lax är inte helt lätt..
Sen rullade det på..
Jag fantiserade vidare om alla framtida fixar och renoveringsprojekt som gled iväg allt längre in i framtiden.. i övrigt trivdes jag ganska bra och lullade omkring i småbarnsbubblan med mysbyxorna på och trivdes ändå rätt så bra.
Tomas fick mer och mer panik över att vi hela tiden bara lyckades hålla näsan över vattenytan men abosolut inget mer än så. Han började utveckla agg mot det stackars huset.
Sen kom det två härligt gnistrande snöfyllda, SNOR-KALLA vintrar.. elräkningar på över 6 lakan varje månad. Sisådärja!
Det var nog då vi gav upp. Helt.
Slumpen eller ödet kastade till oss en UNDERBAR sekelskifteslägenhet med sjöglimt och trädgård i Mariefreds stadskärna.
Vi var liksom tvungna att tacka ja, snabba ryck.
Huset hyrdes ut. Gammal kollega till Tomas med ett par halvvuxna barn och hans sambo med ytterligare några halvvuxna barn.
Tyvärr fick flera av dessa halvvuxna barn för sig att bli helvuxna då efter ett halvår och skaffa egna bostäder och då hade inte den gamla kollegan nytta av ett stort hus längre och sa därför upp kontraktet..
Vi tog chansen med de avflyttande hyresgästerna till hjälp och ställa iordning huset för försäljning.
Trots skitfina bilder, täljes populäraste område osv var det ingen som nappade.. Inte ett endaste seriöst bud fick vi. Iskall marknad enligt mäklaren. Folk lurar och inväntar fyndlägen.
Vi hade inte råd att dumpa priset eftersom hälften av lånen är bundna på lång tid och kostar över 200 pix bara att lösa ränteskillnad på.
Oro, sömlösa nätter och grubbel. Hitta nya hyresgäster visade sig ändå ganska lätt, en hel del intresserade.
Vi fastnade för 2 charmanta gifta tjejer (alltså gifta med varandra) och den enes 3 söner.
Tyvärr visade det sig snabbt att den charmiga sidan var mycket snabbt övergående och de började gnälla och gnabba på oss om precis allt. Från att rummen i källaren skulle göras om till sovrumsstandard med utrymningsvägar och ventilation, att det saknades skyfflar för skottning, lösa garderobsknoppar samt trasiga glödlampor. Det allra första som kom upp då de bott ett par dar var att den ene plötsligt blev allergisk mot dammet inuti(!) ett piano som stod i ett utrymme i källaren och krävde att detta omedelbart skulle flyttas.
Nu har de snart bott i huset i 5 månader och med ångestblandad lättnad tog vi härom dagen emot ett mail där de förklarar att de inte längre vill hyra vår fastighet.
Nu blir det jakt på nya hyresgäster igen. Hoppas väl på 3:e gången gillt. Att det ska dyka upp någon stabil familj som vill bo där minst nåt år eller ett par.
Tomas som troligen härstammar i rakt nedstigande led från den mest flyttbenägna nomadstammen i norra europa har slängt ur sig några kommentarer om att vi kanske borde flytta tillbaka..
Detta sätter igång stora grubblerier i min hjärna minst sagt.. och faktiskt, tanken känns lockande om jag tänker rent ego på vad JAG skulle vilja.. Men sen inser jag att det vore rent grymt mot pojkarna som landat så fint här nu och speciellt Dante hade nog rätt jobbigt av senaste flytten.
Och vad vill jag säga med detta inlägg?
Ingen jävla aning faktiskt. Bara att jag är bekymrad, förvirrad.. småledsen..
Å så var det väl ett litet försök att förklara lite om turerna kring detta stackars solgula hus som står där i Rosenlund och vill inhysa en familj som uppskattar det.
