Det känns som om jag liksom klivit av och bara står bredvid allting och ser det fara förbi..
Enda gången jag skiner upp är när barnen svishar förbi i karusellen och jag vinkar lite uppmuntrande till dom.
Fast mer än så är det inte.
Jag ser allt som erbjuds där det snurrar förbi, människor, platser, vänner, upplevelser, skratt, framgångar, kärlek, resor, gemenskap. energi.. livet..
Allt är så nära och jag anar vad som krävs för att jag ska kunna hoppa upp på karusellen igen, fast jag står ändå kvar å bara ser på.
Jag är för trött och tjock för att ta det där hoppet, klivet.. sen finns det säkert fler skäl som jag dock inte riktigt är klar över.
Därför borde jag nu göra som så att jag tar tag i det tjocka och det trötta hos mig själv först så kanske det andra ger sig senare..
Sen tänkte jag bara be er jag känner, speciellt nära.. som brukar läsa här och aldrig bemödar er att ge en kommenter, att sluta läsa bloggen. Tack!
Å så vill jag bara säga till er som ibland skriver kommentarer TUSEN TACK!
Fast nu när jag läser det här inlägget verkar jag varken djup eller filosofisk.. däremot både patetisk å bitter.. men men, tyvärr är det så här jag känner
SvaraRaderaLite sent omsides så läser jag.. :-)
RaderaJag tyckte att det var lite djupt och ganska klar bild du målade upp.
Du kanske bör kolla upp dina blodvärden? Tänkte med tröttheten alltså.. Jag har själv haft en järnbrist som gjorde mig aptrött, men nu börjar jag känna mig piggare igen efter järntabletterna. :-)
Vikten har jag samma problem själv med, dock ett x antal mer.. :-(
Vi kanske kan promenera tillsammans eller så innan du jobbar?
Kram Lena B