Mammahjärtat..

Inför den här terminen när Dante gått å blivit skolkille har det funnits en del oro såklart över hur han ska greja det.. Vår älskade lille känslige pojk. Till min stora glädje stortrivs han och det går helt strålande. Skolan är nåt han längtat efter länge och han var såå redo. Tror han känner sig trygg med att dagen i stort sett är planerad och består av styrda aktiviteter. Jag blir helt varm i hjärtat av att se honom skutta in på skolgården med sin stora rygga hoppandes på ryggen å sen höra honm hälsa glatt på kompisarna.

Elton däremot har det skitjobbigt på dagis nu (jag vet att det heter förskola numera men vem bryr sig?)Det började redan i slutet på förra terminen då han inte alls ville vara med kompisarna och leka, han hängde efter Dante mest och ville bara sitta bredvid och titta på.
Så har det fortsatt även denna termin och det är verkligen pest att behöva lämna honom där.
Jag vet ju att han behöver samspelet med jämnåriga å allt det där men och inte alls blir hjälpt av att vara med mamma.. Men det är fysiskt smärta jag känner i mammahjärtat när jag vinkar åt min gråtande skrutt på morgonen och sedan vid hämtning får veta att han varit dämpad och håller sig utanför leken hela dagen.
Min insats som mamma är det enda som betyder något i livet just nu och en sån här sak får mig i gungning riktigt ordentligt.
Från fler håll har jag fått höra att vi gett våra barn för "mycket" vad gäller uppmärksamhet, tid, omsorg och engagemang.. att vi på så sätt "isolerar" dom gentemot omvärlden.. jag vill inte tro att det är så men kanske är det sant. :,-(